I lördags kväll när jag och några slovakiska och österrikiska vänner sitter på Amerlings härliga utegård och njuter av Balkanpartystämningen kommer det fram en kvinna i 35-årsåldern. Hon hade hört oss tala slovakiska säger hon och presenterar sig. Hon frågar något om musikerna och vilka vi är, om vi är medarrangörer av evenemanget. Sedan säger hon att hon har bott i Wien i 16 år nu och inte längre känner sig som slovakiska utan som österrikiska.
Detta säger oss en hel del om slovakernas svaga nationella och kulturella medvetenhet. Aldrig att en ungrare skulle säga nåt liknande. Kanske är just detta ett av skälen till att det ofta snackas lite skit om ungrare i Slovakien? Ungrare är mycket stolta över sin kultur, stolta att de är ungrare. Slovaken anpassar sig direkt och villigt till den större och ”starkare” kulturen så till den milda grad att han/hon låter sig assimileras.
Men är det verkligen nödvändigt att byta identitet bara för att man flyttar fem mil bort i dagens Europa? Förvisso att man har rätt att ”känna sig som vem och vad man vill.” Kanske skulle även några av de romska musiker vi lyssnar till ikväll också säga att de är serber och ungrare, inte romer.
….
Implikationerna av att en slovakiska bosatt i Wien har behov att deklarera för vilt främmande slovaker att hon numera känner sig som österrikiska låter jag vara osagt.
Nu smälter snön i Karpaterna
